Just nu är det tung stämning här hemma, i fredags var vi till veterinären med Noa som uppvisar en viss stelhet/hälta på höger bak.
Först så märkte jag att hon pep till när hon ibland skulle resa sig från liggande till stående på mjuka underlag. Sedan kunde man ibland se en viss hälta när hon gick från stillastående till rörelse. Utomhus finns ingen hälta, heller inte när hon springer omkring och leker. Men så skulle jag bada och klippa henne en kväll och när jag lyfta upp benet så pep hon till igen. Oh No, tänker jag då, testar stretcha höftleden, och visst, hon piper till igen och vill sedan inte stödja på benet.
Leg. Perthes, är då min första tanke.
Jag får tid till veterinären dagen efter och åker in, även veterinären tippar på Perthes när hon palperat och böjt på Noas ben som nu får jätte ont. Hon sövs och röntgas, men på röntgenplåten på höften är U.A. Hon är för ung för att visa sklettförändringar, något annat syns inte heller på röntgen. Visst kan det vara en muskulär smärta men...
Hur stor tur har man egentligen? Kommer jag någonsin våga köpa en pudel igen? Jag kunde nästan inte låta bli att skratta till när jag hörde veterinärens kommentar, "det är ju så sällan man ser denna sjukdom nuförtiden". Det känns som igår jag satt med Aki i knäet, nyopererad i Piteå.
Jag kan inte låta bli att känna mig lite besviken, jag köpte ju Noa för hennes stam och för att hon var så lovande. För att gå på utställningar och eventuellt till avel. Men nu vågar jag verkligen inte hoppas på någonting.
Jag har mailat med uppfödaren men i Noas linjer finns ingen Leg Perthes, men efter att ha läst på verkar det finnas två uppfattningar om hur sjukdommen uppkommer. Den ena är att båda föräldrarna är anlagsbärare och den andra är att skadan kan uppkomma pga. en olycka som hänt tidigt i valpens liv. En hård smäll eller ett fall... Enligt SKK ska inte Partheshundar användas i avel, deras syskon som bär en 67% hög chans för att bära på anlaget ska inte heller användas i avel. Mamman och Pappan får användas i avel men inte i kombination med varandra igen. Avelsbasen skulle smalas av för mycket om man plockade bort alla hundar.
Så nu äter Noa rimadyl morgon och kväll, ännu har hon inte jätteont och vi hoppas och håller tummarna på att detta inte är någon det vi befarar. Det kan ju vara en sträckning, och gud så skönt det vore!
Hur som helst är hon en fantastisk hund, och vi kommer göra vårt yttersta för att hon ska få leva ett långt smärtfritt liv. Visar det sig ändå att hon har Perthes kommer jag försöka få henne opererad snarast möjligt så hon inte hinner tappa all muskulatur i benet. Aki opererades för sent, han var redan van vid att springa på 3 ben men är idag ändå smärtfri och det är ju det som är det viktigaste!
Noa ska röntgas om igen om några veckor för att se om någon förändring i höften skett. Framtills dess hoppas jag att ni håller tummarna för lilla Noa, hon kan verkligen behöva det och själv vågar jag inte hoppas på för mycket.
